Publiken – scenkonstens medskapare eller ”sedan kommer publiken och förstör”

Torsdagen den 3 december bjöd Nationella Dramaturgiatet in till ett seminarium i Göteborg under rubriken Publiken – scenkonstens medskapare eller ”sedan kommer publiken och förstör” (citat Samuel Beckett).
Utan publik står sig scenkonsten slätt, men hur ser relationen ut mellan oss som scenkonstutövare och våra besökare? Vad förväntar vi oss av vår publik? Vad händer om kontraktet mellan scen och salong skrivs om?

Gästföreläsare var Danjel Andersson från Perfect Performance, Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson från Poste Restante och Katarina Werner Lindroth från BUS – Barnens underjordiska scen.

Panelen och åhörarna diskuterade under nästan fyra timmar ämnen som hur kontraktet mellan utövare och publik kan se ut samt hur man upprättar det (och bryter mot det), vad som är den definierande egenskapen för performance respektive teater och skillnaden i publikens funktion, samt varför man kanske borde säga fri teater istället för frigrupp. Många konkreta exempel och spännande förslag på hur publikens roll kan omdefinieras hann avhandlas, liksom frågan om den eventuella motsättningen mellan teatermagi och konkret metodik.

Perfect Performance är en svensk plattform för internationell performancekonst. Grundaren Danjel Anderssons önskan är att påvisa avsaknaden av performancekonst i Sverige; den internationella scenkonstströmningen har haft svårt att hitta hit och svenska scenkonstnärer har haft svårt att ta till sig den samtida performancekonsten. Perfect Performance arrangerar bl.a. festivaler – den senaste ägde rum den 23-31 oktober 2009 i Stockholm.
Poste Restante gör plats- och situationsspecifika verk där besökaren är medskapare. Grundarna Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson möttes under sin studietid på Dramatiska Institutet i en gemensam frustration över teaterkonstens konventioner och den rigida uppdelningen mellan olika yrkesgrupper. De ser teatern som ett personligt medium och är inte intresserade av den massmediala form som de flesta scen/salong-föreställningar har. De arbetar med aktiva problem, det vill säga frågeställningar som är aktuella för dem själva. Därifrån skapar de en mötesplats dit besökaren hälsas välkommen för att vara med om att testa en tes och att själva ta del av frågan på ett individuellt plan.
BUS – Barnens underjordiska scen grundades av Katarina Werner Lindroth. Hon har en frigruppsbakgrund i det att hov var med och grundade Teater Galeasen men arbetade sedan ett antal år vid större teaterinstitutioner. Efter en tid kom hon att sakna den genuin kontakt med publiken och BUS är ett resultat av denna saknad. Från början fanns det ingen tanke på att nischa in verksamheten mot en yngre målgrupp, Katarina menar att publiken som kommer till BUS är leksugna ”barn” mellan 0 och 100 år. Installationskonst, performance och framförallt lek är inspirationskällor till föreställningarna, där publiken ofta är med och leker, spelar, bakar, sjunger osv.

Samtalet började med konstaterandet att det alltid finns ett kontrakt mellan scenkonstutövaren och åskådaren, en överenskommelse om vissa villkor. Dessa villkor är vanligtvis inte uttalade utan bygger på en tyst kunskap, en norm eller en vana. Man kan som scenkonstnär välja att stryka dessa normer medhårs eller man kan välja att aktivt bryta mot dem, men oavsett vilket man väljer så är det först när valet sker medvetet som mötet med publiken blir intressant. Risken är annars att man på ett slentrianmässigt sätt drar ner en fjärde vägg mellan scen och salong och på så vis lämnar publiken utanför själva teaterhändelsen. Ibland kan man välja att skriva om kontraktet. Poste Restante refererade till ett av sina egna verk där teatermötet började med att såväl besökare som utövare fick skriva under ett kontrakt med flera formulerade punkter. Danjel Andersson menade att den minsta gemensamma nämnaren för all performancekonst är att den är icke upprepningsbar. Till skillnad från en teaterföreställning så kan inte samma performance eller happening ske två kvällar i rad, eftersom publikens närvaro och interaktion påverkar verket i så pass hög grad. BUS varvar ofta välregisserade scener med luckor för lek med publiken, det finns alltså vissa delar som tillhör en given form och andra som är mer flexibla och elastiska.

BUS har inga problem med att kalla sin publik för just publik – det vill säga inbjudna människor som kommit för att ta del av en scenkonstföreställning. Poster Restante väljer att tala om sin publik som besökare – för att komma bort från idén om publiken som en anonym och homogen massa och istället sätta fokus på det individuella mötet. Danjel Andersson från Perfect Performance berättar att man inom performancekonsten ofta talar om publiken som ”vittnen” – de beskådar något som händer just här och just nu och endast här och nu.

En återkommande fråga under samtalet var hur institutionsteatrarna ska kunna anamma de fria gruppernas ofta vitala publikkontakt. Frida Röhl från Teater Tribunalen vände sig emot uppdelningen mellan ”grupp” och ”teater” och menade att ordet ”grupp” ger fel associationer. Det sänder en signal att gruppen först och främst är en viss konstellation människor, men så behöver det inte alls vara. Teater Tribunalen är dels en lokal på Hornsgatan i Stockholm och dels en samling ståndpunkter och idéer. Att man som tribunalenmedarbetare för en tid arbetar på en annan teater betyder inte att man har lämnat gruppen eller att gruppen har splittrats. Tribunalen finns kvar som teater på samma sätt som Göteborgs Stadsteater finns kvar även när dess skådespelare arbetar någon annanstans. Och om man väljer att se på de fria grupper på det sättet så finns det inget som hindrar vilken teater som helst att anamma samma (eller en annan) metodik eller uppsättning värderingar.

Linn Hilda Lamberg från Poste Restante efterlyste ett forum och en ökad öppenhet för att prata om alternativa metoder än de gängse. Hon menar att en fördom är att man antingen kan göra scenkonst enligt en konvention som så klart har metoder och analysmodeller – eller också kan man bryta mot dessa konventioner och ”göra  lite som man vill”. Linn Hilda menar att det är väldigt viktigt – och givande – att formulera alternativen, hitta verktyg för att tala om dem, vad de är och vad dessa betyder.

Panelen diskuterade även konstnärlig vokabulär. Å ena sidan vikten av att inte mystifiera de konstnärliga processerna i onödan utan bryta ner sitt tillvägagångssätt till konkreta tekniker –ett synsätt där begrepp som metod och medveten estetik står i fokus . Å andra sidan vikten av att ändå slå vakt om det oförklarliga i en scenkonstupplevelse, det tillstånd då helheten plötsligt blir större än summan av alla de enskilda delarna – här blev ord som teatermagi, närvaro och Thalia centrala. Här skiljde sig panelen ganska kraftigt åt när det gällde vilka begrepp man valde att använda sig av. Utifrån det fortsatta samtalet kunde man sluta sig till att det delvis handlade om ge liknande processer olika namn – men visst tycks det också i någon mån röra sig om en faktisk skiljelinje mellan två olika tillvägagångssätt kring hur scenkonst skapas och tolkas. Diskussionen ledde till intressanta reflektioner kring behovet av ett livligare samtal kring just teaterterminologi, vilka begrepp vi skulle behöva och i vilken utsträckning vi verkligen är överens om innebörden av de termer som är i omlopp. En diskussion som förhoppningsvis kan fortsättas och fördjupas under nya framtida seminarium.

nationelladramaturgiatetPubliken – scenkonstens medskapare eller ”sedan kommer publiken och förstör”